Ett hjärta har slocknat
En riktigt förebild, en person som såg oss ungdomar och förstod sig på oss, har tyvärr lämnat oss allt för tidigt. Jag är så tacksam över all tid jag fick med henne. Det är med ögonen fyllda av tårar jag skriver detta.
Hon var min mentor i åkurs 2-3 på gymnasiet. Hon höll i de ämnena jag avskydde allra mest. Hade det varit någon annan lärare hade jag nå skolkat från varenda lektion. Tack vare hennes personlighet, förståelse, öppna hjärta gjorde att jag gick dit varenda lektion. Hon fångade upp oss, vi tappade själar, vi som hade gått vilse, vi som försökte göra allt rätt men det gick oss aldrig vägen, hon såg oss, hon lyssnade och dömde oss aldrig.
Jag har haft så många fina samtal med henne. Hon fanns och förstod. Frågade aldrig bara lyssnade och prata om de man tog upp. Försökte aldrig gräva djupare. Hon var den som fick en att stanna upp en stund, känna lugn i det kaos som var runt än.
Hon sa till mig en gång efter jag skällt ut hela klassen. Att hon tyckte de var så fruktansvärt bra gjort av mig, att jag vågade vara så rak och ärlig, vågade säga det dem behövde få höra. Hon sa att jag var som en "lill-hitler". 😂
Det ordet har följt med mig sen den dagen. När jag känner att folk håller på köra över mig, när folk behöver höra ett sanningens ord, när jag behöver stå upp för mig själv så tänker jag på vad hon sa och tar fram "lill-hitler" i mig. Tack vara henne och hennes underbara kommentar har jag kunnat sätta gränser och säga ifrån, kämpat för det som är min rätt.
Jag önskar så att jag hade hållt kontakten med henne alla dessa år. Jag är fruktansvärt glad att jag for o träffade henne förra året, fast hon inte mindes mig riktig. (Hur konstigt är inte de, hon har väl träffat över 1000 elever sen dess.) Men att man fick ett sista samtal med henne, dela många skratt o berättelser, höra vad som har hänt på Grans mm. Det betyder jättemkt för mig. Att jag har ett så färskt minne av henne.
Vila i frid, det behövs mer människor som dig i denna värld 💚
