Kvackdammen

Nu när sorgen har börja lägga sig ska jag berätta om de jobbigaste jag varit med om i mitt liv.

Allt börja torsdag 25 augusti. Jacks mage pajade. Det var som att öppna en kran på högsta tryck när han skulle bajsa. Hans mage har pajat flera gånger under de senaste året. Jag har kommit hem o de har varit galla blandat med lite bajs över halva köksgolvet. Vad man än har gjort så har inget hjälpt. Veterinären har ej hittat något fel på honom och de mediciner vi fött har inte gjort någon skillnad.

Under våren hände det bara två gånger och sommaren har magen fungerat bara bra. Men då 25 aug när den inte ville vara med igen kände jag att nu måste jag ta ett beslut. Ska jag ringa veterinären o kräva en rejäl undersökning och hopps att denna höst ej blir som den förra. Då magen pajade en gång i månaden fram till jul. Eller ska jag ta beslutet att nu får det var nog. Att detta är sista gången han ska behöva må på detta sett.

Jag tänkte tillbaka till den dagen han flyttade hem till mig som en 8 veckors valp. Att där från dag ett har magen krånglat. Vi har testat så många olika foder. Och den eviga kämpandet att få upp han vi vikt. Han har alltid bara varit skin o ben nästan. Inger har hjälpt. Han har till och med fått diagnosen: syntom på anorexi.
Förutom för 3års sen då jag hitta ett specialfoder han åt upp allt, båda portionerna 😮 och han gick upp 2kg!
Hoppet vände och man blev så glad, äntligen går detta åt rätt håll.

Senaste året har han visat känslighet mot sådant han alltid har kunnat äta. Min oro var att snart kommer inte detta foder fungera något mer. Ska han behöva gå igenom ett foder byte igen? Hur många foder kommer vi vara tvungen att testa innan vi hittar något som fungerar?

Tillbaka till 25 aug... Jag upptäcker att magen har pajat igen under morgonpromenaden. Jag kommer in o tänkarna börja snurra. Hur ska jag göra? Jag bestämmer mig för att nu får de vara nog. När jag ska ringa veterinären blir jag helt panikslagen. Ska jag verkligen ta bort min bästa vän? Som jag har haft sen jag var 18år. Ska jag inte ge han en chans till?

Jag kunde inte ringa. Jag bara grät o grät. Tänkte igenom mitt beslut igen. Då kom tanken upp att en dag kommer jag komma hem då de inte bara är galla på golvet, utan fullt med blod oxå för att tarmar fräts sönder av galla. Jag ringer Vet. och jag sitter bara o skakar. Försöker hålla rösten stabil när jag pratar, med på slutet går de inte. Tur förstår dem hur svårt beslut det är för oss djurägare.

Dagen efter kl 14 fick jag tid. Och nu börjar de värsta timmarna i mitt liv. 30h kommer jag få med min älskade hund minus 8h jobb och sen minus timmarna när man sover.
Efter jobbet samma dag far jag o köper hans favoritgodis. Vi åker ut i skogen o leker i massor, kastar boll, klättrar på stenar. Har det riktigt mysigt. Jag skämmer bort han med allt han tycker om, spela roll om de gör magen värre. Vi sover tillsammans i min säng. Finns inge härligare när man vaknar o känner att han har lagt sig bredvid en med huvudet på andra kudden o ryggen mot min rygg. 😍
Tur jobbade jag bara 6-10 dagen efter. Jag funderade på om vi skulle ta en riktig långpromenad. Kände att nej, jag ska ligga o gosa med honom de sista timmarna jag har med honom. Vi ligger i sängen o äter godis o bara njuter av varandras sällskap. Jag tycker de är så skönt att han somnar hoprullad vid mina ben. Att han inte blir stressad av mitt mående.

När klockan slog 12 börja paniken i kroppen att strömma. Förstå jag har bara 2h kvar med min bästaste bästa vän. Han som har funnit vid min sida i 9,5år. Det kändes som att jag inte kunde andas något mer. Försökte verkligen smala ihop mig för hans skull. Jag kröp ihop bredvid honom o bara kramade om honom.

När vi åker till Vet. har jag som hittat ett lugn. För jag vet att detta är de bästa för honom. Och tänk vad välsignade vi är som kan se till att våra djur slipper lida. Jag lämnar han i bilen för att säga att vi sitter utanför och väntar. Kvinnan i receptionen ser hur söndergråtna mina ögon är o man ser hur berörd hon blir. Hon säger att vi får komma in på en gång. Inne i rummet småpratar jag med Jack som att de vore ett helt vanligt veterinärbesök. Veterinären kommer in o berättar hur allt kommer gå till. Hon ger han lugnande så han ska somna rätt så djupt. Hon går ut. Jack ligger o lyssnar på alla ljud. Tänkte att detta kommer ta tid. Jag ser att hans huvud sänks lite o jag lägger han på sida. Tar bara 1min så ligger han i djupsömn o små snarkar. Jag stryker på honom hela tiden. Veterinären kommer in igen och de hon säger får en tung sten att lätta från mitt hjärta. "Oj vad han sover djupt, han var nog väldigt trött" Det fick mig att förstå att han var nog gammal o trött. Alla som träffat Jack tror att han är en unghund. Och det har han alltid varit i mina ögon.

Hon berättar att han kan låta och röra sig lite med det är reflexer han ej kan styra över. Jag är redan medveten om allt detta. Och jag är jättenervös över att han ska hålla på rycka en hel del. Men han ligger på sidan så stilla hela tiden och när han tar sitt sista andetag kommer det ett litet tyst "pipljud" ur honom. Då förstod jag att de var hans själ som lämnade kroppen.

Jag låg där länge med honom på golvet o kramade om honom. Luktade i hans päls o pussade på honom. Jag ville inte fara hem utan honom. Varje gång jag tänkte resa mig upp blev jag panikslagen o ville inte lämna honom. Ville inte att de skulle vara sista gången jag skulle få se honom.

Detta är verkligen de värsta jag varit med om. Men är så tacksam över en så fantastisk veterinär som visade en sådan respekt för honom och mig, hon la hans framben så fint o strök han så omtänksamt innan hon lämnade oss. Och kvinnan i receptionen, när jag går ut o säger hejdå så ser jag hur hennes ögon fylla med tårar o hon klarar knappt att säga hejdå åt mig. Denna hemska dag kunde inte blivit bättre. Vilket fantastisk mottagande jag fick av dem. Vilken respekt och godhet de visade mig. Det gjorde allt detta jobbiga lite lättare.